Af Vibeke Wern
Grönländsk mytologi som poetisk dans
Koreografen och dansaren Sarah Aviaja Hammeken är född och uppvuxen i Köpenhamn och utbildad på Balletakademien i Stockholm. Men hon har starka rötter i Grönland, där hon ofta hämtar inspiration. Det har hon även gjort till den nya föreställningen Sila, som är inspirerad av den välkända grönländska myten om Sassuma Arnaa, Havets Moder.
Myten berättar om villebråd, som på havets botten fastnar i havskvinnans hår, om djuren inte behandlas med respekt. Först när havskvinnans hår har rätts ut, kan djuren släppas lösa och bli till föda för människorna, som inte får bli för giriga.
I Sila använder Sarah Aviaja Hammeken myten för att sätta fokus på, hur man kan bryta sig loss från handlingsmönster som håller en fången. På samma sätt som Havets moder påminner oss om att vi själva aldrig kan kontrollera allting gör oss föreställningen med hjälp av tre härliga och tekniskt skickliga kvinnliga dansare medvetna om att vi behöver gemenskap.
Ett stort blågrönt fisknät som är spänt tvärs över scenen är mycket vackert och visuellt effektfullt. I Brian Cord’hommes fina ljusdesign är det ibland synligt men stundtals försvinner det i mörkret, så att ljuset bara faller på dansarna. På ett mycket effektfullt sätt används det stora och starka nätet i den poetiska och bildrika föreställningen till att både skilja åt och fånga in de tre gråklädda kvinnorna, som även kan klättra runt i nätet. I stormväder böljar nätet vilt och när det belyses från sidan kan det rentav likna fladdrande norrskens-gardiner.
Gerth Lyberths pulserande minimalistiska musik är kryddad med ljudlandskapr, som ger associationer till både hav och knakande is. Bland annat inledningsvis när Amanda Rubio Sanchez står helt ensam som fastlåst i golvet, medan hon med isolationsteknik och fina rörelsekvaliteter gör robotaktiga rörelser med överkroppen.
När Sarah Aviaja Hammeken har gjort sig fri från fisknätet, sker mötet mellan henne och Amanda Rubio Sanchez med stor ömhet. I en flytande och vaggande duo famnar de mjukt varandra och som i kontaktimprovisation dansar de panna mot panna, innan Sarah Aviaja Hammeken blir svingad runt i Amanda Rubio Sanchez armar.
Den flexibla Marta Greco rör sig både robotaktigt och med balettens höga benlyft. Hon ger på en och samma gång associationer till en galjonsfigur och frihetsdrömmande Rose från filmen ”Titanic”, när hon till ljudet av vind och hav står i motvinden med armarna längs sidorna. Effektfullt använder hon sin t-shirt som symbol för fångenskap, när hon drar den över huvudet. Men hon lyckas också att göra sig helt fri från t-shirten i sin dans till pulserande rytmer.
Där en fin dynamik och ett skönt flow i den varierade koreografin i nutida dans med tre kvinnor i generöst omväxlande konstellationer, inklusive en tät trio, där de tre omväxlande lyfter varandra. Precis som vi i början av föreställningen ser de tre dansarna sida vid sida med ryggarna mot publiken långsam bege sig i riktning mot fisknätet, ser vi dem mot slutet gå framåt på rad med ansiktena vända mot publiken och frigjorda från sina fångenskaper.
Sila, som tidigare i januari hade premiär på Nuuk i Grönland, är en vacker, stämningsfull och poetisk föreställning.